Det var tanken på att göra något meningsfullt som fick dem att börja här, men det är känslan av att vara en del av gemenskapen som fått dem att stanna. Idag är det exakt fyra år sedan Maud och Mona började som volontärer på Stadsmissionen.
Maud och Mona, eller ”Måda” som vi kallar dem när de kommer till jobbet tillsammans – vilket de oftast gör – började som volontärer för att göra något meningsfullt efter pensionen. Fyra år senare är de kvar på Västerås Stadsmissions second hand-butik, kanske framför allt för gemenskapen och känslan av att betyda mycket för många människor.
Runt ett av arbetsborden på lagret står Maud och Mona tillsammans med några medarbetare i butiken. De plockar upp prylar från lådor som lämnats in under helgen. Maud putsar på en tallrik medan Mona skrattar tillsammans med de andra. Imorgon, tisdag den 26 maj har de båda arbetat ideellt här i fyra år och jag ville så klart skriva om det. Vi går åt sidan för att prata lite och för att ta några bilder. Längst in i second hand-butiken, bland textilierna, är det lugnt och vi kan prata ostört.
För exakt fyra år sedan började de som volontärer hos Västerås Stadsmission. Mona hade redan varit pensionär i några år och Maud var på väg att gå i pension. De är vänner seda länge och en dag gick de på en föreläsning tillsammans. Föreläsaren var Västerås Stadsmissions dåvarande direktor Magnus, som Mona kände till sedan innan och efteråt gick båda därifrån med en stark känsla av att vilja bidra på något sätt.
– Först tänkte vi att vi kanske skulle bli månadsgivare, berättar Maud. Men sen kände vi att vi kanske kunde göra större nytta genom att ge av vår tid istället.
Sedan dess har de varit här två dagar i veckan. Sex timmar åt gången. Varje måndag och torsdag. Tillsammans blir det över 2 400 volontärtimmar. Men när Maud och Mona själva pratar om tiden här handlar det väldigt lite om timmar eller arbetsuppgifter. Istället handlar det om människorna. Om kramarna på morgonen, om samtalen som uppstår under dagen och om deltagare och kollegor som stannar kvar en stund för att prata om allt från livet till oro, ensamhet eller framtiden.
– Ibland behöver människor kanske inte så mycket mer än att någon faktiskt tar sig tid att lyssna, säger Mona.
Båda två säger att de förstår att ordinarie personal och arbetsledare har mycket annat på sitt bord och inte alltid möjlighet att ge alla det utrymme som varje individ behöver. Samtidigt beskriver de att det kanske är just de spontana samtalen som gör allra störst skillnad.
– Om vi tänkt göra en viss arbetsuppgift men dagen istället går åt till att finnas där för människor som har behov av att få prata, då känns det faktiskt som att vi gjort något ännu viktigare och mer meningsfullt än det vi egentligen kom hit för att göra, säger Mona.
Här arbetar människor som av olika orsaker står en bit ifrån den ordinarie arbetsmarknaden. Vissa har en lång sjukskrivning eller arbetslöshet bakom sig, andra behöver anpassningar i arbetet och någon kanske har varit med om något svårt som satt livet på ända. De flesta har i alla fall en sak gemensamt – behovet av gemenskap, struktur, trygghet och någon som ser dem.
Maud och Mona beskriver själva att de nästan fått en slags mormorsroll i verksamheten. Och kanske är det just därför så många söker sig till dem när de är på plats.
– Det är känslan av att kunna göra skillnad för någon, som gör att vi är kvar här efter fyra år. Att få bidra med trygghet och närvaro för någon som behöver det som mest, är värt alla timmar och alla tunga lyft, avslutar de båda medan de nästan synkat fyller i varandras meningar.
Vi på Västerås Stadsmission vill rikta ett stort tack till ”Måda” och till alla andra volontärer som ger av sin tid, för att vi ska kunna möta fler och bryta ännu mer utanförskap i våra olika verksamheter.
