Som pastor är hon van att möta människor i behov av stöd – och det är just det hon gör här i Västerås Stadsmissions Matcentral, där hon vart med sedan starten. Det började med att hon, utifrån sin roll inom kyrkan, först hjälpte Stadsmissionen med att bevilja matstöd. Ganska snart befann hon sig i Matcentralens drift, i själva utdelningen där hon än idag arbetar som volontär. Men det var inte organisationen i sig som lockade henne. Det var människorna.
– Jag vill möta dem som vi beviljar matstöd. Människor som lever i en tuff situation ska känna sig sedda och bemötta med omsorg.
Det första volontärpasset minns Pernilla tydligt.
– Det var lite nervöst. Det kräver mod att möta helt nya människor. Men det blev mycket bättre än jag hade tänkt mig. Det är så fina möten här.
I dag beskriver hon matcentralen som en fantastisk arbetsplats med engagerad personal och en varm gemenskap. Själv är hon på plats vid matutdelningen mellan 11.30 och 14.30. Rutinerna är tydliga: QR-koder scannas för att säkerställa eventuella matrestriktioner, lådor delas ut och besökarna packar själva utifrån behov. Ibland byts det varor mellan varandra och det är sällan något blir över.
Men bakom logistiken är det relationerna som betyder mest.
– Jag försöker alltid byta några ord och möta blicken. Ofta finns en igenkänning och glada miner. Det är viktigt att vi skapar trygghet.
Ibland uppstår situationer när något inte stämmer och det blir krångel för besökaren. Det kan vara utmanande. Ändå är det mötet med människan som väger tyngst för henne.
Ett särskilt möte har stannat kvar hos Pernilla. En kvinna hade en extra tuff dag och vid utdelningen sköljde hennes känslor över henne som en våg och det blev för mycket – Pernilla såg hur tårarna bara kom. Hon gick ut för att krama om kvinnan och de pratade en stund. Det blev början på en fortsatt kontakt vilket känns väldigt fint, berättar Pernilla.
Behovet av matstöd har förändrats över tid, berättar hon. Fler söker hjälp i dag, och grupperna varierar – från flyktingar till barnfamiljer med många barn och personer med särskilda matrestriktioner.
– Det expanderar mitt hjärta. Jag känner tacksamhet för det jag själv har. Förhoppningsvis gör det mig till en bättre människa.
Den här typen av verksamhet är, menar Pernilla, tyvärr viktigare än någonsin.
– Jag önskar att det inte behövdes. Men samtidigt är jag tacksam att Matcentralen finns – både för alla som behöver den för att få mat på bordet, men även för egen del – det är en väldigt fin plats att vara volontär på.
