– Kalles berättelse om gatan, missbruket och vägen till mening och delaktighet
Kalle har, på ett eller annat sätt, varit en del av Västerås Stadsmissions dagverksamhet sedan starten 2008. Under många år kom han hit som så många andra – för värmen, för maten, för gemenskapen och för en plats att få vara i fred en stund. Idag har han en helt annan roll här. Kalle heter egentligen något annat.
Det började tidigt
Redan som 13-åring började Kalle söka sig hemifrån och till andra sammanhang än familjen. Inte för att det var våldsamt hemma eller för att det var något fel med hans familj, utan för att alkoholen tog en större plats hos hans föräldrar och stan lockade mer. När mamma och pappa öppnade flaskan såg Kalle sin chans att lätt kunna smita ut och söka sig till saker som kändes mer spännande. Det som började med att hänga ute med kompisar utvecklades så småningom till ett liv där droger och kriminalitet blev en del av tillvaron.
Kalle beskriver hur klimatet på gatan är betydligt hårdare idag än när han själv var ung. Drogerna ser annorlunda ut. Nu är gatan full av allt från nätdroger till läkemedel som leder till helt andra konsekvenser än det som fanns när Kalle var ung. Han säger något som får mig att reagera och verkligen förstå hans bild av de förändringar som skett på gatan – han säger: Den största knarklangaren idag, det är Landstinget. Med det menar han att mycket av de droger som florerar på gatan idag har någon fått utskrivet – som till exempel Subutex.
När Kalle flyttade till Västerås i slutet av 90-talet jobbade han heltid med hundträning på elitnivå. Han tränade hundar och ägare i lydnad och att vara figurant på polishunds-SM. Det hörs verkligen att han vet vad han pratar om när han pratar om hundarna och träningen och då kastas jag tillbaka till när jag först träffade Kalle. Det var i vår second hand-butik där han arbetade under en period. Då hade jag min hund med mig på jobbet om dagarna och när Kalle hälsade på min hund såg jag hur han på ett ögonblick skapade kontakt med den. Jag berättar för Kalle att jag minns hur jag då reagerade på att han och hunden förstod varandra, på något sätt. Kalle skrattade åt min kommentar – han vill nog helst inte skryta – men jag ser på honom att han vet precis vad jag pratar om.
Vägen tillbaka – rutiner, ansvar och stolthet
Idag är Kalle ren sedan några månader tillbaka. Ett tidigare återfall på sex dagar, som resultat av att ”bara skulle ta en pilsner”, blev en påminnelse om hur skört livet kan vara för den som varit fast i missbruket – och hur snabbt det kan gå att rasera något som krävt en lång kamp att bygga upp.
Jag själv besöker Dagverksamheten på Sturegatan 22 ibland i mitt arbete – och har sett Kalle hjälpa till med att till exempel ta emot leveranser och annat som personalen annars gör. Men den senaste tiden har jag förstått att Kalle tagit en allt större plats i verksamheten och i driften. Idag hjälper han inte bara till när han själv råkar vara på plats – idag är Kalle en del av verksamheten och bär upp stolt upp sin svarta personaltröja med den stora vita logotype på ryggen; Västerås Stadsmission.
Idag arbetar han i dagverksamheten, i det som kallas “gäst i arbete” – en sysselsättning där gäster får ta ansvar för praktiska uppgifter, känna delaktighet och bidra till verksamheten. Han städar, plockar upp kläder som skänkts, sorterar och hjälper till att dela ut det som behövs. Han följer med chaufförer när lastbilen kör ut för att hämta upp sådant som hör verksamheten till.
Rutinerna betyder allt för honom. Utan struktur och ansvar skulle han snabbt kunna hamna tillbaka på gatan igen, menar han själv.
Meningen med att finnas till
Kalle drömmer om att kunna pensionera sig år 2033, när hans skuldsanering äntligen är klar. Han berättar att han står i kö till en bostad först-lägenhet – en målsättning som skulle ge honom ännu mer stabilitet och trygghet.
Hur tänker du dig att livet som pensionär kommer att se ut då – frågar jag. Kalle skrattar till och säger: Ja, som nu. Men då kanske jag är volontär här i stället. Kalle skrattar till och inser att hans dagar kommer se ungefär likadana ut – men någonstans finns ändå ett allvar och en målbild av att vara skuldfri. Skuldfri, ren och med en trygg bostad.
Jag ber Kalle berätta om Dagverksamheten och vad den innebär för alla som besöker den. Han berättar att det är en trygg plats för många. En plats där man alltid är välkommen. Han beskriver hur det annars kan vara – utanför verksamheten. En person som ser ut som en missbrukare brukar ofta skrämma andra människor. Folk är rädda, säger han. Kanske rädda för att vi ska vara elaka, våldsamma, skrika och gorma. På stadsmissionen är det ingen som dömer dig. Inte för vad du gjorde förra året och inte för vad du gjorde för fem minuter sedan. Sköter du dig och visar respekt mot dina medmänniskor och mot personalen är du alltid välkommen hit – och det är unikt, menar Kalle. Kanske är det därför det så sällan är slagsmål här – alla vet att om vi inte sköter oss kanske stället kommer behöva stänga. Och vad tror du själv skulle hända då – frågar han mig med en menande blick, precis som jag ska förstå att det kommer innebära att gallerior, tågstationen och andra allmänna platser skulle vara välbesökta av samma målgrupp som han tidigare berättat skrämmer många.
Jag märker att det börjar bli dags att avsluta det här samtalet. Kalle vrider sig i stolen och hans kroppsspråk tyder på att han är redo att lämna rummet. Om det beror på att han känner att han har arbete kvar att utföra i verksamheten, eller om han tycker det börjar bli jobbigt att prata om sig själv, vet jag inte – kanske är det en kombination av de båda orsakerna. Men en sak är tydligt – Kalle är klar med mig för idag och vill hellre tillbaka till sitt liv som han verkar lika nöjd, som stolt över.
