Jag möts ofta av en seglivad föreställning om att alla som söker sig till Stadsmissionen lever i det allra yttersta utanförskapet, och många förknippar Stadsmissionen med en missbrukande man som sover på gatan. Det är inte fel i sig – vi möter den målgruppen också – men det är långt ifrån hela sanningen. Vi möter dagligen människor i alla former av utsatthet och bakom våra dörrar finns även berättelser som den här – om psykisk ohälsa, livskriser och utmaningar.
Elins berättelse påminner oss om att alla kan behöva stöd ibland.
Från slalombacken till New York
Elin, som egentligen heter något annat, berättar att hon alltid gillat äventyr, att testa gränser och att hon alltid sökt kickar i livet – ofta genom resor som hon ger sig ut på, på egen hand. Jag har sett Elin som en kollega under några år på Stadsmissionen där hon arbetat i second hand-butiken. Vi har hejat glatt i köket och småpratat lite vid kaffemaskinen, men jag vet egentligen inte så mycket om henne – eller hur hon hamnade hos oss. I dag sätter vi oss ner för att Elin ska få berätta om sig själv, och det tar inte många minuter innan jag frågar mig själv varför vi inte haft det här samtalet för länge sedan.
Elin börjar med att berätta om en fin och trygg uppväxt i Dalarna, i en familj där alpinsporten var en självklar del av livet. Sedan hon lärde sig gå har hon haft skidor under fötterna och i gymnasiet flyttade hon från Ludvika till Malung för att satsa på skidåkningen. Men efter några år i fjällen växte en ny dröm fram – att prova lyckan i USA.
En dag såg hon en platsannons från en familj utanför New York som letade efter någon som kunde hjälpa till på gården, i hemmet och med familjens travhästar. Bara veckor efter att hon såg annonsen satt hon på planet mot New York och drömmen var på väg att bli verklighet.
Väl framme möttes hon av ett enormt hus med flera våningar. Där fanns en egen stallbyggnad och travhästar. Allt var nytt, stort – och spännande.
Men snart började något skava. Kvinnan Elin arbetade för visade sig vara djupt engagerad i en sekt och försökte övertala Elin att gå med – ibland med lovord, ibland med hot. Elin beskriver den här tiden som nästintill surrealistisk och kanske den värsta perioden i sitt liv. Det blev värre och värre för varje vecka som gick, och efter ett halvår packade Elin sina väskor i smyg och flydde bokstavligen hem till Sverige.
Ungefär här någonstans i min och Elins pratstund kommer vi in på hennes erfarenheter av psykisk ohälsa. Hon är mycket öppen med att hon redan i mellanstadiet diagnostiserades med anorexi och under de närmaste tio åren kämpade med ätstörningar, ångest och depression. Hon skrevs in på psykiatrin och började skada sig själv genom att skära sig i armarna.
Elin berättar att hennes tid i USA väckte ett starkt driv att arbeta med människor. Hon älskar mötet med nya människor och eftersom hon själv tampats med psykisk ohälsa fanns en drivkraft i att få andra att må bättre – att kunna ta sig ur svåra situationer. Elin ville kunna vara ett stöd för andra som behövde det. Hon började på socionomprogrammet vid Örebro universitet och fick jobb nästan direkt efter examen. Men arbetsbelastningen där hon hamnade var orimligt hög och när hon dessutom blev utfryst av kollegor slutade det hela i en lång sjukskrivning.
De kommande åren skulle bestå av en rad besök hos psykologer och terapeuter, men först 2021 fick Elin diagnosen ADHD – något som fick många pusselbitar att falla på plats. Plötsligt fick hon en förståelse för hur hon fungerar i olika situationer och varför hon mått som hon gjort.
– ”Min hjärna fungerar bara lite annorlunda – och det är inget fel i det”, säger Elin med ett leende.
Ett nytt sammanhang – och en trygg plats
Vi hoppar framåt några år, till när pandemin slog till. Som vi minns blev många isolerade under den här tiden, inte minst äldre. Stadsmissionen var på väg att starta ett projekt tillsammans med Mimer, där seniorer i Mimers bostadsområden kunde delta i promenad- och samtalsgrupper utomhus för att minska känslan av social isolering, ensamhet och utanförskap.
En engagerad arbetsförmedlare tipsade Elin om att söka jobbet som samtalsledare – och så kom hon i kontakt med Stadsmissionen. Här stormtrivdes Elin och kände att hon fick göra precis den typ av skillnad hon önskade, och att arbetsmiljön var mycket lugnare och mer human.
När projektet avslutades ville Elin fortsätta att jobba på Stadsmissionen och hon fick chansen att arbeta i second hand-butiken, där människor som står en bit ifrån arbetsmarknaden kan få möjlighet att växa eller komma tillbaka efter en svacka.
Det var under den här tiden, när Elin jobbade i butiken, som jag fick chansen att lära känna henne – även om jag kanske kunde ha ansträngt mig lite mer. Hon beskriver tiden på Stadsmissionen som fridfull, lärorik och rolig, och att stämningen bland kollegorna var så fin.
– ”Bara att folk sa hej på morgonen och önskade en trevlig kväll var helt nytt för mig. Här bryr man sig verkligen – jag blev sedd och respekterad”, berättar hon.
Drömmen framåt
I dag är Elin arbetssökande och drömmer om att få chansen att arbeta med något där hon får använda sin utbildning och sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa för att hjälpa andra.
Hon känner extra starkt för barn och ungdomar som kanske kämpar med sin psykiska ohälsa och som behöver stöd i att hitta rätt i livet – precis som Elin själv börjat göra de senaste åren.
Men Elin säger också, med ett leende på läpparna, att hon vill att den som eventuellt läser det här ska veta att hon även är öppen för andra typer av arbeten – nu längtar hon efter att få gå till jobbet igen.
”Den här historien måste jag få berätta om”
Jag sitter mittemot Elin i köket i en av Stadsmissionens verksamheter och får ta del av hennes historia. Jag ska erkänna att jag inte visste hur hon kom i kontakt med Stadsmissionen från första början. Som sagt, det här samtalet hade vi gott kunnat ha för länge sedan.
Elin är lätt att prata med – hon både berättar och ställer frågor. Vi är jämngamla, vi har en del gemensamt och jag kan verkligen relatera till mycket i Elin. Det känns nästan som att jag sitter och pratar gamla minnen med en barndomsvän. Det slår mig att hon och hennes historia är precis vad jag vill berätta om, för att fler ska förstå att Stadsmissionen finns till för vem som helst som halkat av banan, ner i en svacka – den här historien måste jag få berätta om!
Elin är ett levande bevis på att det går att ta sig upp med rätt typ av stöd – och att du inte behöver vara varken hemlös eller ha ett missbruk för att ta hjälp av Stadsmissionen. Vi finns till för alla vars liv kanske inte gick riktigt som planerat.
Tack, Elin, för att du delar med dig.
/Rickard Salzmann, Insamlings- och kommunikationschef på Västerås stadsmission
