Missbruket
Niklas är angelägen att komma igång med att berätta om hur han hamnat där han befinner sig idag. Vi hinner knappt sätta oss innan han berättar att han redan som 9-åring testade gas för första gången, vilket leder oss in på hur han kom i kontakt med missbruket. Jag tror att vi båda kände redan nu, att den timme vi avsatt för det här mötet inte kommer att räcka särskilt långt. När jag frågade Niklas vad han tror fick honom att börja med droger så tidigt, svarade han utan att ens fundera över sitt svar – ”Jag hade inga riktigt bra förebilder som kunde få mig att förstå hur fel det var”. Han berättar om en ganska vanlig barndom, som påminner mycket om min egen. Niklas och hans kompisar byggde kojor intill en park där det ofta satt några äldre män som brukade dricka öl och spela gitarr. De verkade ha det så soft, säger Niklas och berättar att det här skulle komma att bli några av de få vuxna som Niklas träffade regelbundet. ”De blev nästan som förebilder, i brist på andra vuxna helt enkelt” – Säger han.
Åren gick och när Niklas närmade sig 20-årsåldern hade han kommit i kontakt med tyngre droger och använde nu allt från amfetamin till heroin. Jag får höra om ett hårt liv kantat av kriminalitet, missbruk och en rad olika turer in och ut på boenden av olika slag. Men när Niklas berättar om hur drogerna blivit ett sätt för honom att dämpa sina fysiska smärtor som han bär på efter både en bilkrasch och en muskelsjukdom han diagnostiserades med som barn, kan jag ändå förstå varför han haft så svårt att bli kvitt sitt missbruk – det kanske faktiskt var hans enda möjlighet att klara av vardagen.
Niklas hade såklart helst av allt inte haft något missbruk alls, men han berättar att alla de steg – och snedsteg – han tagit i livet har format honom till den han är idag och att han är både glad och stolt över den han blivit. Jag ser på Niklas att han tycker om den person han formats till, vilket gläder mig och gör att jag faktiskt tror att Niklas har rätt förutsättningar att kunna ta sig till en bättre plats i livet. Idag är Niklas drogfri, men han får mediciner som gör att han slipper den värsta smärtan och att han slipper abstinensen från det långa användandet av tunga droger som han har bakom sig.
Framtiden
Jag frågar hur han föreställer sig att framtiden ser ut och jag får en känsla av att han har en ganska tydlig bild av vad han drömmer om. Han berättar om sitt matlagningsintresse och att hans dröm är att utbilda sig till kock. Med den utbildningen vill han jobba i köket på något behandlingshem för ungdomar där han kan använda kockyrket som verktyg för att komma närmare ungdomarna och kanske bli den vuxna förebild han själv hade behövt som ung. Jag imponeras av hans tankesätt att kombinera sin egen passion för matlagning med att hjälpa ungdomar som hamnat snett. ”Skulle jag kunna få en – bara en – att välja en annan väg än den jag gått, skulle det betyda allt för mig” säger Niklas med blick som vittnar om att han verkligen menar vad han säger.
Vad gjorde att jag själv inte gick samma väg som Niklas?
Ju mer vi pratar, desto mer känner jag att Niklas – både med sin personlighet och sin bakgrund – påminner väldigt mycket om mig själv. Jag menar inte att jag på något vis levt ett liv som liknar det Niklas berätta om. Men jag påminns om att det funnits många tillfällen under min uppväxt som hade kunnat leda mig in på samma spår som Niklas. Faktum är att flera av mina barndomsvänner gick den vägen och långt ifrån alla finns med oss idag. Jag känner mig lite ledsen men samtidigt tacksam.
Niklas är några år yngre än jag, men vi har båda växt upp i samma delar av Västerås. Vi båda kommer från en dagmammafamilj – även om Niklas var född in i den och jag var dagbarn. Han är också kreativt lagd och har också umgåtts i graffittikretsar. Vi båda hade hög frånvaro i skolan där vi hade svårt för det som inte intresserade oss, medan vi båda hade bra betyg i de ämnen vi tyckte var roliga. Vi delar ett matlagningsintresse och kunde sitta en stund och bara prata olika sorters ost. Men det finns något mer som gör att jag känner igen mig själv i Niklas, mer än bara de saker som går att sätta ord på. Jag försöker titta på klockan lite diskret för att inte verka som att jag har något viktigare för mig. Men jag inser att jag snart kommer att behöva lämna mötet med Niklas, även om jag helst hade stannat kvar i det här samtalet. Det känns respektlöst att behöva skynda på den här typen av samtal.
Möten med människor
Att Niklas drivkraft ligger i möten med andra människor, finns det inga tvivel om. Det märks till exempel när han berättar om sitt arbete med att sälja Situation Stockholm. Det verkligen lyser om honom när han berättar om alla möten med människor som är nyfikna på hans liv och som gärna delar med sig av sin historia till honom. I det sammanhanget känner sig Niklas sedd, uppskattad och han berättar att livet känns meningsfullt när han står där på ICA Maxi och säljer tidningen.
”Både personalen och kunderna på ICA Maxi får mig verkligen att känna mig välkommen där. Det spelar ingen roll hur dålig dag jag haft, när jag stått där en stund är allt dåligt som bortblåst och livet känns bra igen.”
Att stå på ICA Maxi om dagarna har varit värdeskapande för Niklas på fler sätt. Han berättar att han fått en fin relation med väktarna som jobbar där. Just väktare och den typen av auktoritet är något som Niklas inte haft någon vidare bra relation till tidigare. Men efter att ha lärt känna de väktarna på Maxi har han insett att bakom uniformen och bakom brickan finns helt vanliga människor, med intressanta historier och fina egenskaper – precis som hos vilken annan människa som helst.
Så, nu är det dags att skriva ner mina tankar
Det har nu gått några dagar sedan vi drack det där kaffet och jag har inte kunnat släppa tanken på vissa saker som Niklas berättat för mig. Hur kommer det sig att vi hamnat på så olika vägar i livet trots att vi känns så lika? Vi har ju byggt ungefär samma koja i nästan samma park, som barn. Kan det vara så enkelt att jag bara var lyckligt lottat och hade bra vuxna förebilder i mitt liv? Oavsett vad så kan jag bara tänka att det måste vara så små marginaler som avgör en människas hela liv och hur viktigt det kan vara att ta tillvara på de chanser man får, att kunna påverka någons liv i en positiv riktning.
Jag hoppas verkligen att Niklas når sina mål med kockutbildningen, köksjobbet på behandlingshemmet och att kunna göra skillnad för ungdomar som är i behov av bra förebilder. För är det något jag är säker på så är det att Niklas skulle kunna bli en väldigt fin förebild för många som skulle behöva en sådan.
/Rickard Salzmann, Insamlings- och kommunikationschef på Västerås stadsmission
